Fridas

Fint minne.

Sitter här under min mysiga filt med en varm
kopp thé och läser runt på mina favoritbloggar.

Begravningen för min Farfar var väldigt fin
men också sorglig men det är väl så som en
begravning ska vara.

Kommer så väl ihåg en händelse då jag och
min bror var små, jag var nog runt en tolv år
och Pontus sju år. Vi hade varit i Skultorps
"centrum" och var på väg hem då vi mötte
några äldre killar som började att reta oss.
Så vi sprang hem till vår Farfar som bodde i
närheten och berättade vad som hade hänt.

Minns så väl att han blev arg och tog med
oss i bilen, vi körde förbi killarna och jag
tror att det var som så att Farfar tutade
och pekade fingret åt dem. Och där bak 
i bilen satt jag och Pontus, trygga och
glada över att vi hade vår Farfar. Ett fint
minne som jag skrattar åt och kommer
så göra i många många år framöver.

"Livet är inte de dagar som gått,
utan de dagar man minns."

Ikväll har jag och Andreas varit hemma
hos Malin & Christian för att träffa lilla
Linnéa som redan hunnit bli en månad
gammal. Så mysigt och en väldigt söt
liten tjej.



Natti! Kram / Frida

Ja det är ju minnena som man lever på Frida,fint minne tycker jag..Men Andreas såg ut som han aldrig gjort annat än hållt små söta bebisar,hihihi..Kram gunilla ♥